Sitter på Scandic Continental i Stockholm och äter frukost, och sammanfattar mina 800 första dagar med LCHF. En fantastisk matresa som jag rekommenderar andra att göra.
Jag blev omhändertagen av 3 fantastiska tjejer i frukostmatsalen. Dom såg till att jag trivdes. Så här skall det vara när man är ute och äter. Clemencia, Janeth och Ia. (Se bilden nedan)
En vinterdag 2015 på väg till blodgivningen gick jag och funderade på hur mitt blodtryck skulle ligga. Dom senaste gångerna hade sköterskorna flaggat för att mitt blodtryck börjat gå upp.
När jag nu la mig på britsen, för låta mig tömmas på nästan 0.5 liter blod för 75te gången.
Denna gången var det en bestämd sköterska som tog blodtrycket innan jag skulle börja tappas på blod. Hon tittade på blodtrycksmätaren sedan tittade hon mig i ögonen med bestämd blick…”Du får inte lämna blod, du är en tickande hjärtinfarkt ” var budskapet.
Det var bara att gå hem igen och fundera på framtiden…Hur dålig var jag egentligen?
Efter att blivit hemskickad från blodgivningen med svaret ”du är en tickande hjärtinfark ” ringande i huvudet så tog jag mig i kragen att ringa sjukvården. Tack till min kollega som verkligen tjatade på mig att göra detta.
Jag skulle boka en tid några veckor längre fram men med mitt höga blodtryck var jag tvungen att komma på kontroll inom ett dygn och så blev det.
Jag tömdes på blod, lämnade urinprov och det togs blodtryck. Inget resultat direkt. Resultaten skulle analyseras och sjukvården skulle höra av sig.
Efter ca 2 veckor på kvällen när jag var på väg från Gbg i bilen på väg till Landskrona ringde det en läkare som presenterade sig som diabetesläkare.
Diabetes…vad är det funderade jag medan hon bad mig att omgående=nu direkt checka in på sjukhuset för att se till att mitt blodsocker kom under kontroll. Du har ett uppmätt blodsocker på 25.9 och måste in nu sa läkaren. Det går ju inte, förklarade jag klokt och myndigt medan jag stoppade ner handen i en påse ”Polly ” och smaskade medan jag förklarade att jag snart var i Landskrona för att ha en heldags föreläsning på ett företag.
Vi diskuterade fram och tillbaks…hon ville att jag skulle ta kontakt med vården där nere men jag kunde ju inte ställa in föreläsningen. Diabetesläkaren förstod att jag inte fattade hur högt mitt socker var. Hon sa…. ”Du äter väl inte godis nu?” Jag la försiktigt ned Polly godiset i påsen. Och sa- ”Inte nu längre”. Jag skulle ta kontakt med sjukvården när jag var hemma igen 2 dagar senare så skulle dom ta ställning till om jag behövde läggas in. Jag stängde av telefonen och funderade över vad som sagts. Efter någon kilometer körde jag in på en bensinmack. Packade ihop mitt godis, 2 drickor och en påse med gifflar. Gick ut och slängde dom och sa till mig själv ”Nu börjar mitt nya liv” Ett liv med diabetes. Förmodligen typ 2.
Under mars 2016 när jag diagnostiserades för typ 2 diabetes fick jag som gottegris i kollosalformat lite att fundera på.
Jag ”hittade” facebookgruppen ”Smarta diabetiker” som hade en del kosttips och många hade berättat framgångshistorier om hur dom reverserat sin sjukdom.
Det nämndes även några Facebookgrupper som jag tycker är fantastiskt bra. LCHF- tips, pepp och recept, samt LCHF gruppen. Lite olika inriktning men ger mig det jag behöver och jag försöker att ge tillbaks.
Efter att utfört mina föreläsningar i Landskrona så kände jag för första gången en rädsla över hur mitt liv kommer att förändras nu.
Jag hade tur nere i Landskrona för min kontaktperson på företaget hade en medarbetare med diabetes typ 2. Efter att informerat att jag var osäker på mitt framträdande så blev jag omhändertagen och kontrollerad med jämna mellanrum, samt att jag åt så bra jag hade förstånd till. Tur att jag fick hjälp.
Dagen efter bar det iväg till Carlanderska där jag först fick träffa en sköterska som ”slängde til mig” en broschyr om typ 2, medan hon skulle hämta en blodsockermätare. Sidan som slumpmässigt kom upp gav mig ”kalla fakta”. ”Sköter du inte kosten förkortar du ditt liv” stod det med stora rubriker. Det gick runt i huvudet och jag intalade mig om att jag var allergisk mot socker.
Sköterskan kom in, vägde mig (92 kg) och runt midjan (minst 112 cm). Jag som är spruträdd skulle nu få sticka mig själv i fingret och om några veckor ta långtidsverkande insulin (var planen för sköterskan). Jag fick en lista med vad jag skulle äta. Det var socker (kolhydrater) i allt på listan. Jag sa inget till henne men tänkte att ”det här kan jag inte äta. Hur skulle det gå nu?
Nu var det bara att kliva upp en våning och träffa diabetesläkaren. Hur skulle det gå?
Efter att ha pratat med diabetessköterskan så var nästa stopp uppe hos läkaren.
Jag fick träffa en riktigt trevlig läkare som var runt min ålder. Hon började med att ge mig ett knäckebröd och så tog hon lite prover och frågade ut mig lite om livsstil och liknande.
Jag har nästan alltid tränat mycket men också ätit på ett sätt som inte gynnat mig träningsmässigt. Mycket potatis, ris, pasta, bröd, drickor, öl och en stor påse godis till helgen och varför inte en påse chips eller en chokladkaka att variera kosten med. Jag fick utskrivet ett recept på ”FAR” (Föreskriven Aktivitet på Recept). Det innebar att jag fick träffa en PT som skulle ge mig förslag på träningsupplägg. Detta tycker jag var ett riktigt bra alternativ för att kunna ändra livsstil. För mig kanske det innebar nya träningsaktiviteter.
Jag sa till min läkare att jag tränar så mycket så att jag kanske inte har nytta av det. Då steg Diabetesläkaren fram och ställde sig framför mig och tog tag i sidfläsket och sa ”Det här är inte muskler”. Det var ju lite kul för det stämde ju verkligen.
Jag fick frågan om ett knäckebröd till med tackade nej. Jag vet ju hur mycket kolhydrater ett sådant bröd innehåller. Hur mycket skulle det höja blodsockret? Speciellt när jag redan låg på 16 mmol. Jag fick en matlista även av diabetesläkaren och jag såg även på den att det var så mycket kolhydrater/socker som dom ville att jag skulle äta.
Jag sa att jag kommer att försöka hitta annan kost (visste inget om LCHF då). Sköterskan sa, ”bara du inte börjar med strikt LCHF ”.
Jag fick recept på metformin, där jag skulle upp till 6 tabletter per dag (42 per vecka) samt en tid när jag skulle få mina insulinpennor.
Det snurrade runt i huvudet och jag gick hemåt från Carlanderska Sjukhuset.
Sedan den dagen vände jag förmodligen sjukdomsförloppet och jag mår nu bättre än någonsin tidigare.
Spetspatienten 