Efter att ha pratat med diabetessköterskan så var nästa stopp uppe hos läkaren.
Jag fick träffa en riktigt trevlig läkare som var runt min ålder. Hon började med att ge mig ett knäckebröd och så tog hon lite prover och frågade ut mig lite om livsstil och liknande.
Jag har nästan alltid tränat mycket men också ätit på ett sätt som inte gynnat mig träningsmässigt. Mycket potatis, ris, pasta, bröd, drickor, öl och en stor påse godis till helgen och varför inte en påse chips eller en chokladkaka att variera kosten med. Jag fick utskrivet ett recept på ”FAR” (Föreskriven Aktivitet på Recept). Det innebar att jag fick träffa en PT som skulle ge mig förslag på träningsupplägg. Detta tycker jag var ett riktigt bra alternativ för att kunna ändra livsstil. För mig kanske det innebar nya träningsaktiviteter.
Jag sa till min läkare att jag tränar så mycket så att jag kanske inte har nytta av det. Då steg Diabetesläkaren fram och ställde sig framför mig och tog tag i sidfläsket och sa ”Det här är inte muskler”. Det var ju lite kul för det stämde ju verkligen.
Jag fick frågan om ett knäckebröd till med tackade nej. Jag vet ju hur mycket kolhydrater ett sådant bröd innehåller. Hur mycket skulle det höja blodsockret? Speciellt när jag redan låg på 16 mmol. Jag fick en matlista även av diabetesläkaren och jag såg även på den att det var så mycket kolhydrater/socker som dom ville att jag skulle äta.
Jag sa att jag kommer att försöka hitta annan kost (visste inget om LCHF då). Läkaren sa, ”bara du inte börjar med strikt LCHF ”.
Jag fick recept på metformin, där jag skulle upp till 6 tabletter per dag (42 per vecka) samt en tid när jag skulle få mina insulinpennor.
Det snurrade runt i huvudet och jag gick hemåt från Carlanderska Sjukhuset.
Spetspatienten 